Min lilla ögonsten är borta!

Min älskade lilla guldklimp är borta. Försvunnen. 

Oron river i min mage, gör riktigt ont och är illamående mest hela dagarna. Bess är den varelse som jag håller allra närmast hjärtat. Hon lyser upp hela min dag, får mig att le när jag är sur. Tröstar mig när jag är ledsen.

Alltid har hon funnits där bredvid mig i sängen på natten. Varenda natt i många, många år har jag haft henne nära. Jag har många gånger tänkt att om jag förlorade henne skulle jag förlora en så stor del av mig att jag skulle falla sönder.

Och nu är hon borta. Ingen Bessilusk har sovit vid mina fötter på flera nätter. Ingen lillgumma har jamat och hälsat mig godmorgon på flera mornar.

Jag hoppas och hoppas och hoppas att hon kommer tillbaka. Att hon bara vandrat iväg och gått vilse. Att hon mår bra. Att någon hittar henne och ringer. Säger att jag kan komma och hämta henne. För det spelar ingen roll vad jag gör eller vars jag är. Jag kommer. Direkt. 

Det är ju en enorm bit av mitt hjärta det handlar om.