Negativt eller postivit...

Hade en diskussion idag med en barndomskompis till mig. En diskussion som lämnade många tankar efteråt, och jag känner att det är svårt att släppa det.

Men jag tror hon missförstod hela saken, och jag är så dålig på att förklara mina tankar så jag får inte fram min poäng ordentligt.

Hela diskussionen handlade nämligen om att städa, tvätta, laga mat och ta hand om sin familj. Att ge av sig själv varje dag och att hon anser att jag lägger ner alldeles för mycket tid på att göra saker här hemma, när jag lika gärna skulle kunna kräva av gubben att han gjorde dem.

Hon ser mig som bakåtsträvande, men jag ser bara att det handlar om stolthet.

Jag känner en enorm stolthet varenda dag när min gubbe kommer hem och hemmet är städat, kläderna är tvättade och maten står på bordet. Det är så jag kan förklara det. Jag gör inte dessa saker för att jag måste, eller för att jag på något sätt är osäker och behöver bekräftelsen. Jag gör dem för min egen skull. För jag älskar den känslan jag får när jag städat, tvättat eller lagat en otroligt god middag som alla tycker om.

Mina stora förebilder i livet, är de kvinnor som gjorde exakt samma sak för sin familj, fast för många årtionden sen. Kvinnor som visste att vända på slantarna, som kunde ta bort fläckar med skafferivarorna och som kunde bevara vilket mat det än var dem fick in i huset. Som kunde sy eller sticka sina egna kläder och som la ner så mycket kärlek i allt dem gjorde.

Jag säger inte att jag vill leva deras liv i allt vad det innebär. Men det skulle jag aldrig kunna göra heller. För idag har man val i livet, som dem inte hade. Och jag väljer att leva på det sättet.

Visst, jag klagar ibland, det är jobbigt vissa dagar. Men bara för att jag klagar två dagar i månaden betyder inte det att jag avskyr det de andra 28 dagarna! Jag älskar det! Det är mitt liv, och det är det liv jag har valt.

Varför är det så svårt att förstå hur jag tänker?

Och varför ska jag hela tiden behöva försvara mitt sätt att tänka? Jag lägger inte några negativa egenskaper på de kvinnor som inte städar eller lagar mat som tar flera timmar att laga varje dag. Deras sätt att leva är precis lika bra som mitt. Dem känner säkert stolthet över annat dem gör, och det tycker jag är underbart! För det är verkligen en av de bästa känslorna man kan känna.

Och försök inte säga att det handlar om jämlikhet, för jag är så less på att höra det ordet!

Jämlikhet i hemmet är för mig inte att jag och gubben ska göra exakt lika mycket sysslor. Det handlar om att vi ska må exakt lika bra och vara lika nöjda med oss själva. Det vill jag sträva efter. Mental jämlikhet istället för fysisk.

Näe, han får göra de saker som han älskar så gör jag det jag älskar att göra. Och om andra ser det som negativt, ja, då får dem väl göra det.

Jag kommer att fortsätta på exakt samma sätt som jag gjort hittills, för det är det som får mig att må bra!