Ännu ett år med dessa galenskaper

Förra året, för ett år sen plus hundra dagar, lovade jag mig själv att jag aldrig skulle göra det igen.

I år när inbjudan kom så tvekade jag inte en sekund.

Jag är med i blogg100 i år igen..

Hundra dagar, med minst ett inlägg per dag. Det handlar om kvantitet i första hand och kvalitén kommer förhoppningsvis att dyka upp någonstans på vägen.

Detta år ska jag ta det lite lugnare, och inte sätta lika mycket press på mig själv.

Men jag har lagt till en extra utmaning detta år. Varenda dag i hundra dagar ska jag läsa en ny blogg. Upptäcka ett nytt litet vattenhål på nätet, någonstans att hitta inspiration. Det kommer nog att bli riktigt bra, och få mig att fundera i lite nya banor.

Ja, jag känner att det här kommer att gå vägen. Jag lyckades ta mig i mål förra året, och har alla förhoppningar om att det kommer att ske även detta år.


Och med detta inlägg kickar jag igång mitt blogg100..

Idag skedde något...

Idag skedde något jag aldrig varit med om förut tror jag. Eller jo kanske, men jag har aldrig tänkt till över det och funderat över det.

Men det var i särklass något av det häftigaste och mest underbara som kunde ha skett.

Idag tog jag på mig nya kläder. Och inte bara nytvättade utan klänningen som jag valde är en klänning som jag inte haft på mig tidigare. Jag kom ner för trappen och fick av min familj höra hur fin jag var. Helt underbart av dem att uppmärksamma alla kläder jag sätter på mig. MEN, det var inte det som var häftiga.

Vi skulle nämligen fara och handla. På vägen till affären plockade vi upp två kompisar. C, som jag umgås med mycket, och B, som är ett långväga besök som är uppe i veckan.

När vi kliver ur bilen för att gå in i affären så tittar B på mig och säger "Oj, va du var... prickig..."

Bara det. Ingen värdering, ingen mer kommentar. Bara det. Och det var det bästa som hänt mig tror jag.

För, för första gången så kände jag att jag verkligen kunde ta åt mig. Jag blev skitglad av den kommentaren för min klänning är verkligen väldigt prickig. Den är också väldigt bekväm och jag känner mig bekväm i den. Den passar min personlighet och känns som en förlängning av mig.
Och jo, även om jag inte riktigt vill det, så känner jag mig ändå fin i den. Därför var det så otroligt gott att något tog sig tid att kommentera min klädsel, utan att lägga någon värdering i mitt utseende. Nu vet jag ju inte om han menade bra prickig eller dålig prickig, men det har faktiskt ingen betydelse. För det fina var ju just att han inte la ett tydligt värde bakom orden.

Det gjorde mig glad. Och efter det har jag varit glad resten av dagen. Tänk att så lite kan göra en så stor skillnad. Att ett litet Du var prickig, kan vara värt tusen Du är fin.

Jag försöker att komma ifrån mitt bekräftelsebehov, för det behovet kan aldrig leda till något annat än att jag känner mig fel, att jag inte är rätt enligt samhällets regler. Det går långsamt, och det är jättejobbigt, men jag känner att jag kommit en bit på väg. Sakta men säkert kommer jag dit jag vill vara som människa. En människa som har ett inre värde istället för ett yttre.

Börjar känna mig som en människa igen

Idag är nog första dagen på snart en vecka som jag kan säga att jag mår bra.

Det började förra veckan, på torsdagen. Jag kände mig inte helt hundra och kände att jag var på väg att få feber. For på jobbet och allteftersom timmarna gick så blev jag sämre och sämre. Mot slutet av dagen var jag så pass dålig att jag kände mig tvungen att sjukskriva mig och vara hemma fredagen. Inte särskilt vanligt kan jag säga, jag brukar oftast jobba oavsett sjukdom.

Men nu sjukanmälde jag mig som sagt, och tur var väl det! På kvällen gick jag och la mig och sen sov jag 31 timmar! Vaknade till då och då, men lyckades aldrig hålla mig vaken särskilt länge.
Lördagen var jag vaken lite mer, men inte mycket. Sov bort det mesta av den dagen också.

Söndag jobbade jag, men var absolut inte pigg. Lyckades äta på kvällen och gick och la mig.

Ja, sen började den här veckan. Själva sjukdomen är nog borta ur kroppen. Jag har lite hosta kvar men ingen feber längre. Nu väntar jag bara på att kroppen ska komma ikapp och börja fungera igen. Vi får väl se hur lång tid det tar.

Jobbar fyra timmar idag, och sen är jag ledig fram till tisdag eftermiddag. Det behövs definitivt, hela hemmet håller på att förfalla efter att vi varit sjuka. Får ta ett ryck nu dem närmsta dagarna och se till att ordna upp här hemma.

Fast jag ska nog ta det lugnt. Har lite virkning jag vill göra också och det måste jag ju ha tid till!

Att se världen runtomkring

Ljuset som spelar bland träden. Frosten som klär in varenda liten gren i vita kläder.
Ett drömskt ögonblick fångat på bild.

Oftast ser jag bara vägen framåt när jag går hem från jobbet, men ibland vrider jag på huvudet och upptäcker världen runtomkring mig. Varenda gång upptäcker jag på nytt, hur otroligt vacker vintern är...

Ibland har jag turen att komma ihåg att ta en bild.

Tänk va det är svårt att vara nöjd...

Jag tänkte på en sak.

Både igår och idag har jag tänkt på att det var lite otrevligt varmt att gå till jobbet. Det beror inte på temperaturen ute, det har nämligen varit svinkallt. Det beror snarare på att jag har väldigt varma kläder.

Men så slog det mig idag. Vilken otroligt dålig sak att klaga över! Så imorrn när jag går till jobbet, kommer jag nog att vara glad över att jag är varm och gosig i mina kläder, istället för att frysa som så många andra som är ute och går verkar göra.

Ja, bara en tanke liksom.

God jul på er alla!

Så har julafton passerat, och vi överlevde allihopa.

Tittade i telefonen idag och insåg att jag inte tog ett enda foto under hela gårdagen. Jag brukar ändå ta lite bilder titt som tätt, men av någon anledning missade jag det helt.

Jaja, jag har ju huvudet fullt av minnen så det går ändå.

Hoppas att ni alla därute har haft en lika underbar julafton som jag har haft, och att ni får en minst lika underbar juldag. Kom ihåg att ta det lugnt och göra ingenting idag.

God Jul!

Men skriv nåt då!!

Ja, skriv nåt då. Du kan ju inte bara lämna allt och gå därifrån. Du kan inte bara lämna allt åt sitt öde och aldrig titta tillbaka på det.

Må så vara att det kanske inte är exakt det du vill att det ska vara, men har det egentligen någon betydelse?? Är kvalité framför kvantitet så viktigt att det slutar med att inget blir gjort?

Näe, det är det ju faktiskt inte!

Därför skriver jag ett inlägg. Mest för att jag kände för att klaga på regnet.

Det regnar nämligen. I december. Uppe i norra norrland.

Nånting är uppenbarligen fel, det ska nämligen inte vara så. Vid det här laget ska det vara jättemycket snö och en ska ha behövt skotta minst tre gånger!

Jag gillar verkligen inte det här.

Ville som bara skriva det, så att alla andra hör och förstår.

Så de så...