Idag skedde något...

Idag skedde något jag aldrig varit med om förut tror jag. Eller jo kanske, men jag har aldrig tänkt till över det och funderat över det.

Men det var i särklass något av det häftigaste och mest underbara som kunde ha skett.

Idag tog jag på mig nya kläder. Och inte bara nytvättade utan klänningen som jag valde är en klänning som jag inte haft på mig tidigare. Jag kom ner för trappen och fick av min familj höra hur fin jag var. Helt underbart av dem att uppmärksamma alla kläder jag sätter på mig. MEN, det var inte det som var häftiga.

Vi skulle nämligen fara och handla. På vägen till affären plockade vi upp två kompisar. C, som jag umgås med mycket, och B, som är ett långväga besök som är uppe i veckan.

När vi kliver ur bilen för att gå in i affären så tittar B på mig och säger "Oj, va du var... prickig..."

Bara det. Ingen värdering, ingen mer kommentar. Bara det. Och det var det bästa som hänt mig tror jag.

För, för första gången så kände jag att jag verkligen kunde ta åt mig. Jag blev skitglad av den kommentaren för min klänning är verkligen väldigt prickig. Den är också väldigt bekväm och jag känner mig bekväm i den. Den passar min personlighet och känns som en förlängning av mig.
Och jo, även om jag inte riktigt vill det, så känner jag mig ändå fin i den. Därför var det så otroligt gott att något tog sig tid att kommentera min klädsel, utan att lägga någon värdering i mitt utseende. Nu vet jag ju inte om han menade bra prickig eller dålig prickig, men det har faktiskt ingen betydelse. För det fina var ju just att han inte la ett tydligt värde bakom orden.

Det gjorde mig glad. Och efter det har jag varit glad resten av dagen. Tänk att så lite kan göra en så stor skillnad. Att ett litet Du var prickig, kan vara värt tusen Du är fin.

Jag försöker att komma ifrån mitt bekräftelsebehov, för det behovet kan aldrig leda till något annat än att jag känner mig fel, att jag inte är rätt enligt samhällets regler. Det går långsamt, och det är jättejobbigt, men jag känner att jag kommit en bit på väg. Sakta men säkert kommer jag dit jag vill vara som människa. En människa som har ett inre värde istället för ett yttre.